Det suger

Det här är inget roligt längre. Jag är trött på att ha ont, jag är trött på att gå hemma och se allt som skulle behöva göras, jag tycker synd om David som under de senaste veckorna fått göra allt själv. Jag vill hjälpa till att måla huset, jag vill rensa ogräset ur rabatterna, jag vill ta en prommenad i solen, jag vill åka och bada!!

Imorgon är det återbesök och visa upp såret, det är fortfarande öppet och det såsar fortfarande en del. Kan inte gå tillbaka till jobbet med det såret....
Det suger att vara sjukskriven, lönen kommer vara obefintlig, ersättningen från försäkringskassan kommer i slutet av juli om jag har tur, ingen av alla de försäkringar jag har täcker det som hänt, å just ja om ett par veckor har vi kalas här hemma....ska bjuda på mat och dryck, blir spännande det här..... Blir ett litet lotteri när räkningarna ska betalas, men vi har klarat det förr och kommer göra det igen, även om det blir tufft.

Och varför är alla människor gravida nu?? Överallt ser man kvinnor med stora magar.. Jag missunnar verkligen inte nån att få barn, känns bara extra jobbigt efter allt som hänt

Det enda positiva som blivit av allt det här är att vågen tagit ett skutt ner igen

Sakta men säkert

läker det i magen. Färgerna som finns på den skulle vara bra mycket snyggare på en vägg eller nått. Svullnaden har inte minskat nått särskilt och det har varit så mycket vätska som gått ut i huden att huden på undersidan av magen blivit alldeles hård, ni som jobbar i vården vet vad jag menar.

Haft jättemycket och bra stöttning av familj och vänner genom den här historien, vilket jag är väldigt tacksam för. Kommer vara fruktansvärt jobbigt den dagen vi blir gravida igen, tankarna som redan nu är svåra att skuffa undan. Kommer nästa graviditet går bra? Kommer samma sak hända igen?
Jag menar, jag har ju redan lyckats med nått som bara drabbar ca 2% av alla graviditeter och då slutar inte alla så illa som mitt gjorde. Och hur stor är sannolikheten egentligen att man lyckas träffa första ägglossningen efter gbp-en?


Nu till nått roligare. För första gången på jag vet inte hur länge är jag nere under 110 kilo!! Det var mitt första mål på den här resan.... Jag väger nu 107,9 kilo!!! Helt sanslöst härligt :-) Nästa mål är att hamna under 100..... Får se hur lång tid det tar, nu får jag ju inte träna nått på gym förren det är helt läkt i buken, så det blir nog till hösten. Men vi har ju massor att göra på huset, bara jag blir fit for fight igen

4 påsar blod...

och en blå mage senare.

När jag åkte till jobbet i måndags morse så hade jag en helt annan förväntning på dagen än vad som hände.

Jag skulle åka från jobbet, gå på tre-månaders samtal på Skönvikt och sen åka på ultraljud för att se att allt var bra med den lilla bönan i magen, nej det var verkligen ingen planerad graviditet så tätt inpå min magsäcksop men vi var inte ledsna. Däremot ville ödet annorlunda...

Strax innan 11 på fm, svimmade jag på jobbet. Har ett minne av att jag blev fruktansvärt illamående, hela kroppen började skaka sen vet jag inget förren min kollega sitter bredvid mig och ropar på hjälp. Det kommer springandes folk från alla håll, sköterska kommer, chefen kommer....allt ser väldigt annorlunda ut när man ligger på golvet och tittar upp på folk.

Chefen går ner för att ringa efter David medan jag försöker få världen att sluta snurra. När David kommer blir vi beordrade att åka raka vägen till akuten, så glad nu att vi gjorde det.
Väl på akuten svimmar jag igen, precis innanför entredörrarna, oj vilken fart det blev på personalen då! Upp på en bår och raka vägen in på ett rum, vid det här laget var jag fortfarande säker på att det hade med mitt låga blodtryck att göra. Dom tog en massa tester, trycket var lågt med det andra såg bra ut. När jag sa att jag var gravid och hade ont över buken fick jag åka upp till gyn-avdelningen. Där fick vi vänta ett tag, sen skulle jag lämna urinprov (inte det lättaste när världen snurrar). Efter ett tag fick jag komma in för att göra ett ultraljud. Läkaren sitter helt tyst, helt fokuserad på skärmen. Till sist säger han; Jag måste hämta en kollega, du blir nog inlagd.

Hans kollega kommer, tar en snabb kik och säger; Du har en blödning i buken, vi måste ta upp dig till mig, där finns det en bättre maskin.

Sag och gjort, vi åker iväg igen, nya korridorer, nya hissar. Får flytta över i en ny gynstol, vid det här laget har jag så ont så jag vet knappt vad som är upp och ner. De är tre olika läkare som står och tittar på ultraljudsskärmen, först knäpptyst, sen blir det fart. En ringer ner till operation, en fixar in nålar i armarna på mig och den tredje talar om vad som hänt....

Det befruktade ägget hade fastnat i den högra äggstocken, vuxit där och gjort att äggstocken brustit. Jag har en kraftig blödning i buken. Ilfart ner till operation, upp på nytt bord sen.........vaknar jag på uppvaket, David sitter bredvid mig.

Tydligen var det på håret att jag klarade mig, 1,5 liter blod fanns i buken + en hel del koagel (blodklumpar) vilket får mig att tro att det var på gång att brista redan förra veckan när jag hade ont och ringde sjukvårdsupplysningen, han sa att det var träningsvärk och det skulle hjälpa med vila....

Dom fick ta bort hela högra äggstock+ledare, det var för trasigt för att kunna reparera, men jag har ju en kvar. Kan bli svårare att bli gravid.... Det var inte riktigt så här vi hade planerat vår första graviditet.... Det är lite tungt nu, men jag lever iaf. Hade vi inte åkt in när vi gjorde, om vi hade avvaktat så är det inte säkert att jag hade klarat mig