Jag har alltid varit överviktig, ända sen jag var liten. Jag har lärt mig leva med det och tycker för det mesta om hur jag ser ut (alla har vi dåliga dagar). Jag har en sambo som älskar mig och har aldrig haft brist på uppmärksamhet från det motsatta könet.
I vissa kulturer är idealet just så som min kropp ser ut nu, en överviktig kropp visar att man kommer från en rik familj som klarar av att ge sina kvinnor mycket mat. Stor rumpa, stor mage och stora bröst har varit symboler för fertilitet sen urminnes tider.
Tyvärr då så bor ju jag här i Sverige där idealet ser helt annorlunda ut. Det är verkligen inte roligt när man går på stan och man hör hur folk pratar om en eller när någon man inte känner går förbi och säger "Jävla fetto" Vuxen människa ska tilläggas.........
Att vara överviktig är inte lätt, det finns ofta bakomliggande orsaker, inte att man är lat utan medicinska orsaker. Den överviktige har oxå fler och större fettceller, kroppen sparar på allt den får. En egenskap som hänger kvar i våra gener sen stenåldern. Starkast överlever, bara det att den specifika genen är inte nån höjdare att vara bärare av i dagens samhälle när mat är tillgänglig dygnet runt.
Att vara överviktigt är inte ett aktivt val man gör. Tvivlar väldigt stark på att det finns någon som vaknar en dag och säger "Jag vill äta mig till extrem fetma!!"
Än så länge har jag haft tur, jag har inga fetma-relaterade sjukdomar, men vem vet hur det skulle se ut om 5-6 år. Jag vet ingen som längtar efter diabetes, högt blodtryck, stroke, hjärtinfarkt mm
Att göra en gbp-op är inte ett lätt beslut (eller snabbt, uppenbarligen), det är ett kirurgiskt ingrepp och det är mycket som kan gå fel. Jag ska inte göra den här operationen för att bli smal, för att passa in i nått förvrängt ideal. Jag vill få en friskare kropp, jag vill lägga till x antal år på mitt liv och jag vill verkligen få chansen att skaffa barn med den mannen jag älskar.
