Men hallå??

Alla som verkligen känner mig vet att jag inte har det allra bästa tålamodet. Jag vill att saker ska hända nu, helst igår.... Jag vet ju att det inte funkar på det sättet,men iaf. 
Här om dagen fick jag ett brev från Avesta lasarett, dom skulle bara tala om att dom mottagit remissen från läkaren på Skönvikt och jag kan räkna med att få en tid om 5-6 månader! Ska jag verkligen behöva vänta ett halvt år???


Älskligen tar det hela med ro. "Tänk på hur länge du har väntat hittils. Du visste ju att det skulle ta tid"
Jo, visst visste jag det. Men i den perfekta världen (min värld), så skulle det gå fort bara jag kom in till Skönvikt.....Vet ju andra som fått sin op-tid 6-7 månader efter dom varit in till Skönvikt första gången.


Bara ta ett djupt andetag, räkna till 10 och försöka hitta en pöl av tålamod nånstans i mig. Det går ju åt rätt håll och jag kommer nå målet, en vacker dag......

Provsvar

Igår fick jag provsvaren från alla blodprover jag tog för några veckor sen. Alla prover såg bra ut förutom att jag hade låga halter av D-vitamin och järndepåerna i blodet var låga. Som tur är så skrev läkaren ut medicin till mig.....samma typer av medicin som tanterna

 på jobbet äter.....känndes verkligen jätteroligt. Så nu ska jag ta 1 tablett vardera av Duroferon

 och Kalsipos-D

 en gång varje dag. Men det är ju väldigt skönt att alla värden kollas upp, det hade ju kunnat vara så mycket värre. Jag får vara glad för det lilla :-)

Tålamod??

Jag vet att det inte har gått särskilt lång tid sen jag var in till Skönvikt, men mitt tålamod finns inte mer. Jag vill att mina remisser ska komma nu, jag vill komma in och veta vad psykologen har att säga om mig, jag vill veta vad som händer på sömnlabb och jag vill verkligen att remiss ska komma om att jag har tid för operation.

Har blivit inbjuden till en grupp på facebook, där det bara finns personer som har eller ska genomgå gastric bypass. Där finns det massor med bilder på deras viktresor, jag blir så himla inspirerad. Dom är så fina...

Men det är lite märkligt, när nån gått ner mycket i vikt så säger man ju att dom blivit så fina, men var dom fula innan eller?? Utseendet är ju bara en liten del av det personen är, det som finns på insidan är ju så mycket viktigare än hur man ser ut.
Att det på min kropp finns en massa "volanger" som fladdrar och skakar omkring definierar inte vem jag är. Min personlighet, mitt sätt att uttrycka mig, mitt känsloliv...det är den jag är. Mitt skal går alltid att ändra på :-) Hur det än är så är jag en vacker människa, viken storlek jag än har <3